260 kilometer, 10 dagar och ett par barfotaskor. Buen Camino!

Historier och märken Gång, rörelse och hälsa

Hur är det att ge sig iväg i barfotaskor på den berömda pilgrimsleden till Santiago de Compostela?

Känner du igen den där känslan när du vill strunta i allt, säga upp dig och bara åka? Någonstans. Vart som helst. Bara bort. Så tveka inte – åk! Det låter som en klyscha ur en motivationsbroschyr, men lugn: i den här artikeln om vandringen till den spanska pilgrimsstaden Santiago de Compostela väntar inga djupsinniga tankar om livets mening och inga bilder på utspända magar på stranden.

Det här bytte jag mot ett äventyr till fots längs den portugisisk-spanska kusten – dessutom i november, årets regnigaste månad. 260 kilometer med en nyss behandlad fotledsinflammation, utan träning, med tio till tolv kilo på ryggen och i barfotaskor. Vad ska jag säga – det var en fullständigt ogenomtänkt plan. Om du lockas av ett liknande äventyr: kör bara.

För att kunna dela glädje, motgångar och ömma fötter med någon övertalade jag min vän Hanka att traska med mig. Och längs vägen anslöt även Karel – oväntat och oinbjuden. Men mer om det senare.

Rätt utrustning är A och O

På pilgrimsforum kan du läsa att basutrustningen för en vandringspilgrimsfärd framför allt är ett par riktigt bra skor. Alltså goretexkängor med dämpad sula som går åt dig – det vore idealet. Men mitt envisa jag, nyförälskat i barefoot, kan du säga vad du vill till, och ändå kommer det gå sin egen väg. Bokstavligen. De brukar också råda en att inte släpa på tunga saker, inte samla souvenirer och liknande onödigheter. Gissa hur mycket min ryggsäck vägde – och hur mycket av det som var små stenar ”som minne”.

Men ja, utrustningen är A och O. En välvadderad vandringsryggsäck som stöttar dig i terrängen och inte väger för mycket (håll dig till klassiska outdoor-märken – din rygg kommer tacka dig). Funktionskläder så att du inte luktar på hundra meters håll redan efter första dagen (det hyllade merinot funkade verkligen). Och framför allt – en ordentlig regnjacka. För vädret kan vara lurigt även i Spanien. Vem hade trott det? Vi gjorde det i alla fall inte...

Varifrån, vilken väg och vart på Jakobsleden

Det fina med den här pilgrimsleden är att målet visserligen bara är ett – den där pittoreska katedralen i norra Spanien – men starterna är hundratals. Egentligen tusentals. Du kan nämligen börja till exempel hemma vid din egen dörr och helt enkelt gå mot Santiago de Compostela. Förr eller senare stöter du på de charmiga gula pilarna, som blir din guide hela vägen. Och tro mig: när du väl börjar leta efter de gula pilarna kommer de plötsligt kika fram överallt.

Lederna går även genom Tjeckien. Om du vill kolla om någon börjar under din balkong kan du kika på den tjeckiska sajten Ultreia, där du hittar all möjlig utförlig info om vägen, alltså caminom.

Det handlar sedan länge inte bara om en pilgrimsfärd för troende. På caminom möter du en otrolig blandning av människor, och var och en har sin egen historia som de gärna delar med sig av. Vi hade tyvärr begränsat med tid för både vandringen och pilgrimernas berättelser, så vi valde en av de mest upptrampade rutterna – från portugisiska Porto, cirka 260 km. November är inte direkt det mest lämpliga valet för långa vandringar i närheten – än mindre i ett land långt bort, där du inte har en aning om vilka utmaningar som väntar. Och det är ju precis det äventyr handlar om. Så Buen Camino!

De första kilometrarna, kroppen säger ifrån och Karel föds

Det regnar. Det regnar redan på kvällen när vi upptäcker Portos skönhet – färgerna, kaklet, korken och vinet. Och det regnar även på förmiddagen när vi febrilt letar efter en credencial, pilgrimspasset (under resan samlar du stämplar i det, och tack vare det hjälper de dig också att hitta en ren säng på pilgrimsvandrarhemmen som kallas albergues). Och så testade jag för första gången vattentåligheten i mina barfotaskor i läder. De höll faktiskt ut imponerande länge. De första kilometrarna på träspången längs havet klarade de galant. Men till slut gav de upp. Och det förlät jag dem, för när det regnar uppifrån, från sidan och underifrån har du ingen chans. Det bekräftades även av Hankas genomblöta proffskängor.

Första dagen. Första 22 km. Första genomblötningen. Glädje och entusiasm varvades med tankar som: Men herregud, ska vi gå i regn i ytterligare 240 kilometer? Nio dagar till? Den där ryggsäcken känns visst tung. Barfotaskorna var kanske inte den bästa idén. Regnjacka och vind är inte direkt kompisar. Men det varade aldrig länge. Utsikten över havet och varje ny genomblöt pilgrim som skrattande hälsade Buen Camino gav de dystra tankarna noll chans. Camino blir nämligen precis som du gör den. Och varför plåga sig över något du ändå inte kan påverka. Så – vidare!

Så här fint går det fram tills huvudet, axlarna, knäna och höfterna börjar säga ifrån – och tills du träffar Karel. Karel anslöt till oss redan under dag två. Vi föll honom tydligen i smaken och han bjöd in sina kompisar, så snart hade vi flera stycken som flyttade in hos oss. På de mest känsliga ställena under fotsulorna. Resesällskap som man kan skratta åt.

Men vet du vad? Havet brusar till vänster och du fortsätter framåt, för att du vill – ingen tvingar dig – och trots blåsorna är det härligt. Regn eller inte. Smärta eller inte. Tyngden av tankar på deadlines, ogjorda uppgifter och Karel faller bort och ersätts av den enda viktiga frågan i människans existens: Vad ska vi äta?

Regnet faller och vin läker

”Det regnar mycket, allt gör ont och mest ont gör det nedför.” så här ser mina anteckningar ut från mitten av resan. Men karma funkar, och det dåliga byts alltid ut mot något bra. Det räcker med en till synes helt liten grej för att du ska hamna på banan igen. Solen tittar fram. Du ser en regnbåge. Du möter en kohjord. Någon tar en bild på dig vid en medeltida stenkyrka så att du slipper ännu en pinsam selfie. Eller så tar du bara av dig skorna en stund och dricker en riktigt god kaffe. Den där lilla glädjestunden rekommenderar jag att du unnar dig varje dag – och avslutar med ett glas gott portugisiskt/spanskt rött. Eller tre.

Längs vägen är caféer och restauranger vana vid pilgrimer. Med ett extra leende tycker de synd om dig och låter dig till exempel torka skorna vid en varm brasa. Längs den portugisiska rutten finns det som tur är gott om sådana ställen. Ingen tycker det är konstigt att du har ryggsäcken full av blöta strumpor och att det bildas ett litet hav under dig när du kliver in – ibland av vatten, ibland av sand. Även om de flesta lokalbor aldrig har gått caminom, har de respekt och förståelse för pilgrimer.

En stor fördel med pilgrimsvandringen är boendena, alltså albergues, som ligger utspridda längs alla leder ungefär så att du ska hinna till ett varje dag. Eller åtminstone varannan. Och även om det inte är vanligt med uppvärmning i vare sig Portugal eller Spanien, är albergues förberedda för kyla och regn med en eldstad eller element. Och det räcker oftast för att strumpor, skor och tröja ska hinna torka över natten.

Framför allt: håll fötterna varma

”Ta hand om er – och framför allt, håll fötterna varma”, sa Hankas pappa när han tog farväl innan resan. Lättare sagt än gjort när det regnar så mycket att det är helt samma sak om du hoppar över en pöl eller kliver rakt i den. Men världen är fortfarande vacker, även när du haltar fram och Karel gör sig påmind vid varje steg.

Det påminner mig om att du på internet hittar massor av bra råd om fotvård under en långvandring. Till exempel att ha två par strumpor för att minska friktionen och undvika blåsor. Det funkar, på riktigt. Synd bara att jag kom på det först halvvägs. Men jag måste säga att min barefoot-Karel, jämfört med Hankas flera stycken, bara var en liten rackare som gick att prata med – och efter två dagar var han borta. Hanka, i de rekommenderade dämpade kängorna, fick betydligt mer ”nöje” av sina.

Ett annat mirakel är tejp, som kan avlasta ett ömt knä och därmed även höften. Tills det andra börjar göra ont. Och en helt otrolig räddare är ringblomssalva. Och att smörja in fötterna morgon och kväll. Jag trodde att den vanan skulle följa med hem. Att ta hand om fötterna som bär dig hela livet är ju viktigt. Men du vet hur det är – om jag kommer ihåg det en gång i veckan är det bra. Var inte som jag.

Glädjen i vardagens små stunder

Att gå två och två har sin charm. Du har någon att dela tusentals entusiastiska, nyfikna tankar om livet med, någon att klaga på kroppens krämpor för – och någon att upprepa om och om igen att du är hungrig. Men det är superviktigt att hitta balansen i allt. För ibland, och mot slutet allt oftare, kommer ett naturligt behov av tystnad och att bara gå. Vidare. Själv. I bekännelsen av sina egna tankar.

Och ibland behöver man i stället bryta de där försjunkna stunderna med ett fullständigt absurt ögonblick av ren glädje. När någon av er plötsligt slänger ur sig århundradets replik: Du, jag har blivit miljonär – jag äger två gigantiska pooler. I skorna! Eller så möter du en sjuttioårig farmor i lång softshellkjol i stället för förkläde, som går caminom för fjärde gången, och du suger åt dig hennes livsvisdom – och hennes rädsla för vägglöss. Till slut får du hennes telefonnummer och ett löfte om att när du kommer till Australien har du någonstans att sova. Om hon kunde hade hon säkert bakat bullar åt oss också. Jämfört med hennes 600 km från Lissabon i sandaler var vi med våra 260 km och halva åldern rena nybörjare. Tänk om jag en dag blir som hon.

Är vi framme snart?

Varje dag gick vi runt 30 km. I början kändes de där 260 helt otroligt långt borta. Och ju mer de minskade, desto mer växte entusiasmen över att målet närmade sig. Men så fort det började komma lite väl nära dök besvikelsen upp igen – att hela äventyret en dag tar slut. Samtidigt fanns nyfikenheten: hur känns det att komma fram och stå framför katedralen? De sista kilometrarna var glada. Vädret växlade som aprilväder och vi brydde oss inte längre. Inte heller om att vi kom fram till katedralen via en lång omväg. För plötsligt var den där. I all sin prakt. Och vi också. Det var en otroligt salig känsla av en liten stor seger, blandad med sorg över att det sakta men säkert är över.

Camino bjuder på många tunga men vackra stunder, trötthet, utmattning, hunger, sorg och saknad – men framför allt skratt och glädje. Du inser hur fantastisk människokroppen är. Hur tacksamma vi borde vara mot den. Att när något gör ont finns det en anledning, och oftast är det vi själva som orsakat det. Till exempel med fel val av skor. Det är dock inte mitt fall – att gå i barfotaskor var en helt fantastisk idé.

Om jag skulle gå igen? Självklart – gärna redan i morgon!

Pilgrimsleden Camino de Santiago gick även fotografen, äventyraren och norrskensguiden Marek Rybář. Hela 110 km klarade han bekvämt i modellen XERO SHOES HFS.

Se hans video från resan: