Vandringen över Teneriffa i barfotaskor – 100 km och en utmaning efter en annan

Är barfotaskor ens vettiga på en flerdagarstur? Nikola ville ta reda på det själv – en spontan resa till Teneriffa, en alldeles för tung ryggsäck och överraskningar hon inte hade räknat med.

Vad händer när du i november spontant bestämmer dig för att flyga iväg på en hundrakilometersvandring? Kommer du verkligen upp på Teneriffas högsta topp, Pico de Teide, utan tillstånd? Och är det ens en bra idé att göra det i barfotaskor?

Varför just till fots?

De senaste åren har vandringar i våra kullar och även i större berg varit en av mina absoluta favoritgrejer. Av någon okänd anledning tycker jag att att plåga mig uppför någon brant med utsikt och (framför allt) mat i sikte är ett fantastiskt sätt att spendera tid. Ibland tänker jag att jag kanske borde tillbringa någon semester på ett annat sätt än att gå någonstans. Kanske bara ligga på ett resort och vända mig på solstolen efter en halvtimme. Problemet är bara att mat – oavsett om det är den du plockar fram ur ryggsäcken eller den du köper med högfjällspåslag – smakar som allra bäst efter att du varit nära att gå i väggen ett par gånger.

Med den filosofin och en veckas semester som behövde tas ut hamnade jag ganska slumpmässigt på GR 131 på Teneriffa. Jag såg fram emot att bestiga Spaniens högsta berg, paella, soligt väder och sköna människor. Men allt blev till slut lite annorlunda…

Barfotaskor i bergen? Varför inte!

På Teneriffa kan du resa året runt, men under vår vinter är förhållandena perfekta för hiking. Temperaturen ligger lagom runt tjugo grader – och det betyder också mindre vatten att bära på ryggen.

Om du har samma uppsättning egenheter som jag – en kärlek till bergen och en kärlek till barfotaskor – stöter du förr eller senare på problemet: vilka skor ska man egentligen ha i bergen, när alla alltid har sagt att man måste ha en stabil känga.

När jag packade för GR 131 tänkte jag att jag helt enkelt tar med dem. Tanken på att gå i en styv känga skrämde mig på riktigt. Jag menar: jag har testat olika stabila märkes-kängor de senaste femton åren – och av alla har jag förr eller senare fått skavsår. Efter en vandring i Låga Tatra lämnade jag till och med ett par sådana vid sopcontainrarna i slutet av turen.

I min audition av terrängskor vann SALTIC OUTDOOR FLAT. Av alla sportigare varianter av barfotaskor som finns på vår marknad var de bekvämast för mig. Från tidigare turer visste jag också att de inte trycker någonstans, att de är tåliga tack vare den rejält skyddande tå- och kantförstärkningen och klarar även lite regn. Jag hade gått i dem på endagsturer och det hade alltid varit lugnt. Det här var första gången jag visste att jag hade en hel del höjdmeter framför mig och ungefär hundra kilometer.

Vad man ska packa för Kanarieöarna på vintern

Temperaturerna här varierar från rena sommarvärmen till faktiskt vinterkallt. Ju närmare du är Spaniens högsta berg, desto lägre blir temperaturen – och den kan sjunka under noll. Så du behöver packa saker som vid första anblick kan kännas helt onödiga… som handskar. När det gäller kläder packar jag allt från shorts till dunjacka.

Camping tolereras utanför nationalparken, så jag packar tält, liggunderlag och sovsäck. Kök och mat för några dagar måste också med. Det är dessutom en ö med vattenbrist, så jag förbereder mig mentalt på att bära mer vatten på ryggen. Självklart får vandringsstavar, första hjälpen-kit och våtservetter också följa med. Totalt blir det 12 kg.

Första dagen: Uppdrag gaspatron

Efter landning tar jag mig till norra delen av ön och checkar in på det billigaste vandrarhemmet. Tyvärr betyder ”billigast” här ändå 800 Kč. Hela nästa förmiddag letar jag efter en gaspatron. Jag åker runt med lokaltrafiken genom hela staden, och när jag redan börjar acceptera att jag kommer bli som Reese Witherspoon i filmen Wild, skickar en säljare på Decathlon mig vidare till butiken Merlin – där de faktiskt har patroner. Min tur i oturen: bara 500 g. I min ryggsäck får det nu inte plats ens en pappersnäsduk till, och jag tar bussen till startpunkten för rutten. 

Jag bestämde mig för att börja i La Esperanza, men du kan också starta i Arona eller förlänga rutten som du vill. När jag till slut kommer iväg med pompa och ståt är det redan efter lunch. Otålig och svettig tar jag mig uppför den första stigningen och blir obehagligt överraskad av hur tung ryggsäcken är. Så fort jag kommer in i skogen möter jag tre personer – sedan ingen alls. Jag hade nog föreställt mig att det skulle vara mer liv här. Vinden oroar mig… grenarna böjer sig och jag letar förgäves efter en plats där jag kan slå upp tältet. Som så många gånger förr räddar mapy.cz mig. Jag hittar ett vindskydd och styr dit. 

Nattens modprov

Jag har inte erkänt en sak för dig än. Den här resan var en utmaning för mig. Inte för att jag gick ensam, utan för att jag bestämde mig för att sova ensam ute. I många år har det skrämt mig och hållit mig tillbaka. Nu kände jag bara att det var dags att bryta den förbannelsen. 

När jag kommer fram till vindskyddet hittar jag två killar där. Gissa var de kommer ifrån? Japp – hemifrån. Jag erkänner utan omsvep att jag är ganska glad, också tack vare taket som vindskyddet har. Jag skjuter upp mitt modprov till nästa natt. På morgonen finns det inte ett spår av vinden, vi säger hej då och går åt varsitt håll. Dagens mål är vatten 20 km bort. 

Andra dagen: I Saltic går det som på räls

Hela dagen går jag i skogen. Först tar jag 800 höjdmeter upp – för att sedan gå ner dem allihop igen. I Saltic går stegen riktigt fint. Ibland skymtar Teide, men den är fortfarande en bra bit bort. Jag möter återigen bara några få personer och njuter av tiden i skogen. När jag kommer fram till vattnet börjar det redan skymma. Jag slår snabbt upp tältet och lagar middag. Paradoxalt nog känner jag mig tryggare en bit från vindskyddet, där ingen ser mig. Vid sjutiden på kvällen kryper jag ner och har ungefär tolv timmar framför mig i mitt kistformade tält. Skogen skrämmer mig egentligen inte – och de andra rädslorna trycker jag ner med ren viljestyrka. Vad har jag annars för val? Jag vaknar förstås av varje misstänkt ljud = varje ljud, men som tur är är jag trött, så jag sover ändå relativt bra med tanke på omständigheterna. 

Tredje dagen: Månlandskap och en kuslig grotta

Tredje dagen, stolt över att jag överlevt, ger jag mig vidare. Först går leden längs höjdkurvorna och sedan kommer en oändlig stigning. När jag når restaurangen vid nationalparkens gräns fyller jag på med steak och dessert. Jag tvekar om hur jag ska göra… Till slut, på en väns rekommendation, bestämmer jag mig för att fortsätta trots att jag vet att camping är förbjuden där. Målet är grottan Montana Blanca. 

Kulisserna skiftar till ett nästan månlikt landskap och återigen är det nästan ingen någonstans. Jag tänker att det säkert finns någon i nödbivacken. Det gjorde det inte. Jag kommer fram nästan i mörker, letar en stund – den är ganska gömd och ärligt talat… rätt läskig. Det gör mig inte lugnare att se två siluetter som rör sig någonstans ovanför mig i bergen. Jag slår inte upp tältet, för jag hittar inte en enda spindel här. Det blåser och är ganska kallt. I natt uppskattar jag min dunsovsäck. Med planen att gå upp klockan två och starta klockan tre för att se soluppgången på Teide försöker jag somna. Jag försöker i alla fall, men sömnen kommer inte och jag stöter på ett märkligt problem. Det är helt otroligt tyst. Så tyst att jag hör hur ett hårstrå vänder sig i huvan och hur hjärtat slår. Jag somnar och vaknar om vartannat, och klockan två sätter jag mig upp som en zombie och kokar gröt.

Fjärde dagen: När barfotaskorna sabbar planerna

Innan jag ens ger mig av hör jag steg och röster från andra ivriga vandrare. Efter en natt där jag bara halvsovit mobiliserar jag all kraft jag har och går jag också. Stigningen är först ganska mild. Det är visserligen mörkt, men månen och massor av stjärnor lyser upp vägen. Jag måste säga att det kändes nästan magiskt. Jag rycks ur mina tankar av parkvakterna. Enligt ”kloka” råd på internet – att ingen kontrollerar tillstånd vid soluppgången – hade jag inte direkt stressat med att skaffa det. Jo då, de kontrollerar. En ung spanjor låter mig registrera mig på hemsidan och jag tror att det är klart. Men han kontrollerar allas utrustning också. Jag har allt man kan tänka sig… tills han tittar på mina skor. Jag anar att han inte kommer jubla. Men att han skulle säga att jag inte får gå upp på grund av dem – det hade jag inte väntat mig. Jag står där som om någon hällt en hink iskallt vatten över mig! Jag testar allt från den rationella linjen – att jag kan gå i de här skorna – till valpögon, men inget funkar. Jag är nära tårar, men dem får han inte se. 

Vad nu? Nattmarsch och kyla

Jag börjar frysa eftersom jag stått och trampat där ett tag, så jag har inget val annat än att hitta på en alternativ plan. Jag måste gå tillbaka en bit och sedan ansluta till GR 131 igen. På vägen ner möter jag folk som är på väg upp, och hjärtat dunkar av irritation. Jag stannar en stund och tittar upp. Jag älskar att se stjärnhimlen och bestämmer mig för att åtminstone njuta av den här oväntade nattutflykten. Jag marscherar och marscherar, fryser hela tiden, men jag har inget mer jag kan ta på mig. Efter tolv kilometer kommer jag fram till ett turistcenter med restaurang och hotell. I tankarna hoppas jag på kaffe och frukost – klockan är nästan åtta och solen börjar sakta visa sig. Jag kliver in genom hotelldörren, men de vänder mig direkt: de lagar bara mat åt gäster. Det gör mig riktigt irriterad. Så istället för ägg blir dagens andra frukost en flapjack. Utomhus värmer jag en värmekudde med stelfrusna fingrar och bokar boende i Vilaflor, 13 km bort. Jag slänger in rutten i kartan och tar den kortaste vägen – och såklart är det uppför.

Hur man samlar all otur på en och samma dag

Som tur är börjar solen värma. När jag kopplar mobilen till powerbanken upptäcker jag att telefonen inte laddar alls. Batteriet visar 15 % och jag tar ut hörlurarna ur öronen. Jag inser att om parkvakten hade släppt upp mig till Teides topp hade det inneburit ännu en natt ute – och utan telefon. Kanske blev det faktiskt så bra som det kunde bli. Det har jag ingen aning om än, vilken väg jag gett mig in på. När jag snabbt letade upp rutten missade jag att en del bara var streckad, alltså omarkerad. Det är en stenig väg nerför utan markeringar, bara ibland en upptrampad stig… och ibland ingenting alls. Ofta tar jag fram telefonen för att se om jag håller rätt riktning. När jag kommer ut på huvudvägen drar jag en lättnadens suck. Sista utmaningen är stentrapporna på nedstigningen mot byn Vilaflor. Där protesterar mina trötta fötter ganska rejält och skornas tunna sula gör det inte direkt lättare, men det räcker att tänka på skavsåret över hela hälen på vägen till Santiago så går det genast bättre. Jag tycker det får räcka för i dag. Så fort jag kommer fram till boendet kollapsar min telefon. Trött och hungrig går jag till första bästa krog för en ordentlig måltid.

Femte dagen: Final vid havet

Sista dagen har jag bara 18 km kvar till Arona. Rutten går först genom skog där jag inte möter någon. Sedan går den ner mot kusten och jag njuter av de vackra vyerna. Därifrån tar jag bussen till Los Christianos, där jag har Airbnb i två nätter. Jag vill vila lite innan hemresan och fånga lite sol.

Hur gick det för mina fötter – och vad skulle jag göra annorlunda nästa gång?

Jag kom fram nöjd, utan skavsår och med alla naglar i behåll. Skorna ser också – efter en ordentlig rengöring – nästan ut som nya. Men för att inte bara hylla: de sista två dagarna gick jag mycket på sten och med en tunn sula var det ibland rätt störigt. Det går att mildra genom att lägga i en innersula (tillverkaren säljer en). Då blir skon stadigare. Ovandelen klarade alla kilometer helt utan att ta stryk. 

Med facit i hand, några månader senare och lite klokare efter fler vandringar, hade jag packat mindre kläder: två par byxor räcker, och strumpor också. Tältet som ser ut som en kista skulle jag inte rekommendera. Det är otroligt opraktiskt – du kan inte ens sitta upp i det, än mindre byta om. Dessutom syns det direkt att det bara är en person i tältet. Mina vaksamma sinnen när jag sover ute har jag lärt mig att lura med öronproppar och sovmask. Testa, det är toppen! Oroa dig inte – ljudet av en motorsåg kommer garanterat väcka dig ändå. 

Och allt annat jag hade planerat? När det gäller paella gick jag till otaliga restauranger, men ingen ville göra den för en person. Och när det gäller människor blev jag förvånad över hur tom leden var, så några nya vänskaper vågar jag inte påstå att jag fick. Men jag tar med mig massor av upplevelser, ett avklarat modprov och en bränd rumpa. Visst: ett sånt äventyr får du inte i ett hotellkomplex.

Om du vill läsa mer faktabaserad information om vandringen över Teneriffa finns här en artikel. 

Artikeln och bilderna är skapade av Nikola Cejnarová – sjuksköterska med kärlek till resor, berg och kaffe. Du hittar henne antingen någonstans på en topp eller på Instagram.